Siamesiska tvillingar...
Karinen uttryckte ett villt skrik (över msn så det var ganska tystlåtet men icke desto mindre..) som lät ungefär så här.
"Vad är det för fel på folk!?! Varför ska de alltid alltid alltid ha med sin partner när man vill träffa dem?"
Hon har så rätt. Jag känner exakt likadant ibland när jag ska träffa gamla goda vänner och man kommer dit och upptäcker att där är en person till.
Oftast är det inga problem eftersom jag i de flesta fall är god vän med flick-/pojkvännen. Men det börjar kännas lite som en principsak.
Jag förstår så väl varför man vill tillbringa all sin lediga tid med sin nya partner. Jag har känt samma sak själv de få gånger jag varit intresserad av någon. Men det finns gränser. Om jag ringer en vän för en fika eller en pratstund så är det kanske för att jag har ett behov att diskutera något som inte är för andras öron? Att jag har ett behov av att ventilera bekymmer eller glädje med en särskilt person i vänskapskretsen och ingen annan.
Det gör mig besviken och samtalet blir inte vad jag hade hoppats när jag upptäcker att ytterligare en person verkar ha skaffat sig en siamesisk tvilling där man sitter ihop vid höften och inte kan tillbringa en enda minut av ledig tid utan varandras sällskap.
Nu är långt ifrån alla mina vänner på detta vis. En del av er är underbara och självständiga varelser med likaledes självständiga partners. Jag kan låna den ena eller den andra i förhållandet för att umgås lite, eller båda två om andan faller på. Underbart. Sådana vänner gör mig lycklig.
Karinen tog saken lite väl till sin spets och sa att hon minsann aldrig kommer släppa med sin pojkvän på nånting. Lite överdrivet kanske och jag tror inte heller att hon kommer menar helt allvar med detta, men som hon sa... "Jag vill inte diskutera preventivmedel med min väninnas pojkvän! Eller tjej-grejer liksom? "
Själva poängen med dagens blogg är väl att jag saknar att kunna träffa mina vänner individuellt även efter att de skaffat partners. Man måste inte konstant andas in samma luft bara för att man delar liv. Risken finns att jag mer och mer kommer släppa taget om vänner som beter sig på det viset. Jag kommer sakna dom men det är inte värt besväret tyvärr?
"Vad är det för fel på folk!?! Varför ska de alltid alltid alltid ha med sin partner när man vill träffa dem?"
Hon har så rätt. Jag känner exakt likadant ibland när jag ska träffa gamla goda vänner och man kommer dit och upptäcker att där är en person till.
Oftast är det inga problem eftersom jag i de flesta fall är god vän med flick-/pojkvännen. Men det börjar kännas lite som en principsak.
Jag förstår så väl varför man vill tillbringa all sin lediga tid med sin nya partner. Jag har känt samma sak själv de få gånger jag varit intresserad av någon. Men det finns gränser. Om jag ringer en vän för en fika eller en pratstund så är det kanske för att jag har ett behov att diskutera något som inte är för andras öron? Att jag har ett behov av att ventilera bekymmer eller glädje med en särskilt person i vänskapskretsen och ingen annan.
Det gör mig besviken och samtalet blir inte vad jag hade hoppats när jag upptäcker att ytterligare en person verkar ha skaffat sig en siamesisk tvilling där man sitter ihop vid höften och inte kan tillbringa en enda minut av ledig tid utan varandras sällskap.
Nu är långt ifrån alla mina vänner på detta vis. En del av er är underbara och självständiga varelser med likaledes självständiga partners. Jag kan låna den ena eller den andra i förhållandet för att umgås lite, eller båda två om andan faller på. Underbart. Sådana vänner gör mig lycklig.
Karinen tog saken lite väl till sin spets och sa att hon minsann aldrig kommer släppa med sin pojkvän på nånting. Lite överdrivet kanske och jag tror inte heller att hon kommer menar helt allvar med detta, men som hon sa... "Jag vill inte diskutera preventivmedel med min väninnas pojkvän! Eller tjej-grejer liksom? "
Själva poängen med dagens blogg är väl att jag saknar att kunna träffa mina vänner individuellt även efter att de skaffat partners. Man måste inte konstant andas in samma luft bara för att man delar liv. Risken finns att jag mer och mer kommer släppa taget om vänner som beter sig på det viset. Jag kommer sakna dom men det är inte värt besväret tyvärr?
Kommentarer
Trackback
